torsdag 23 november 2017

Hej alla svarta!
Varför är alla människor i Sverige klädda i svart? Och varför har dom svarta skor, svarta strumpor, svarta halsdukar, kepsar och handskar? Och oftast svarta handväskor, portföljer, bagar och till och med barnvagnar? VARFÖR i fridens dar, när dagsljuset krymper och hela världen är kolsvart? Det är precis som om hela landet har sorg.
Detta gäller på kalas också. från middagar i hemmen med goda vänner och till storartade baler och högtider. Vid de festliga tillfällen då idrottspriser eller TV-priser utdelas är det rena natta - allting är svart.
Herrar i svarta kostymer och nästan alla damer i "den lilla svarta". Uppmuntrande för den som ser spektaklet i TV kan det vara att någonstans skymta en röd klänning, eller möjligen en blå någonstans.
Naturligtvis är detta en modegrej - det som är modernt måste alla ha. Men hur kan denna tristess hålla i sig i åratal?
Jag tror inte att något annant land i världen är så svart som Sverige . I söderns länder är man ju gladare av sig, och kvinnorna älskar färg och vacker form. Ta bara folkfesterna i Spanien; flamencoklänningar i sprakande färger med massor av volanger, sjalar med fransar och blommor i håret. Somrig folkfest i Sverige; jeans eller jeansshorts och liten top som helst är svart. Festligt?
  Jag är ju gammal förstås, och då tycker man som man vill, och klär sig också i färg hur mycket som helst. Och det fina med det är att ingen klagar på mig, och en del säger till och med att jag är fin. Så jag borde faktiskt vara lika vänlig tillbaka, och låta svenskarna vara hur svarta som helst! Är inte lika tillåtande som det unga Sverige, utan är kanske rent av lite stygg. Skäms på mig!
I morgon är det ju "Black Friday", och då måste jag passa på att köpa en del julklappar. Ni kan vara säkra på att det inte blir svarta vantar, mössor eller koftor. Hoppas att det färgstarka också är billigare än vanligt, så blir i alla fall jag glad.
Varma hälsningar i varma färger från Kersti.
Hejsan allihopa!

Är det möjligen så att ni saknar en gammal faster eller en god vän från landet, så har jag ett tips!
Leta på pendeltågsstationen Stockholm City!
Jag har själv irrat omkring där i långliga tider i låååånga rulltrappor och dito korridorer. Det var hemskt svettigt!
Om ni alla är vana vid denna plats, och verkligen KAN den geografiska belägenheten av alla tunnelbanestationer och alla utgångar, så behöver ni inte läsa det här. Men för alla förvirrade, alla som tappat bort någon, är detta viktig läsning.
Ponera att fastern, eller vännen från landet, inte är van vid att åka underjordiska tåg över huvud taget, och inte har något begrepp om var Kristineberg eller Stuvsta ligger nånstans. Några kartor med dessa namn på finns ingenstans. Man måste veta vad det är för färg på linjen, och vad slutstationen för den färgens tåg heter. Kaos!
På mina planlösa vandringar där nere i underjorden har jag träffat många andra personer som irrat omkring. Alla med hopplöshet och panik i ögonen. Vi har stannat och pratat och beklagat oss, och ibland nästan gråtit. Ibland hittar man en kvinna eller man i gul väst, en som ska vara guide i denna galna värld - men det är sällan. Och en dylik gul guide pekade ut vandringsvägen för mig en gång,
men det visade sig vara åt fel håll. Så jag fick irra vidare bäst det gick.
Man ska inte klaga på allting, det tycker jag verkligen inte - men denna beskrivna situation
 måste innebära ett gläfs. Jag förstår mycket väl hur mycket arbete det har varit att beräkna, rita och konstruera och bygga denna väldiga myrstack, och hur fruktansvärt mycket pengar den kostat. Och det måste man ju imponeras av! Men framkomligheten?
Idag måste jag ta mitt pendeltåg in till City igen. Men jag har hört talas om att det är mycket enklare  att åka till Odenplan, alltså längre bort än jag skulle behöva. Där går tunnelbanan också, så man kan åka tillbaka med den. Detta måtte hädanefter bliva min musik!
 Trevlig resa önskar Kersti.

tisdag 14 november 2017

                                                
                                                  F O T B O L L.

Hej och god morgon! Å, så underbart - VI VANN ! Alltså det stora slaget om vem som får komma till VM. Jag satt där i fåtöljen och var helt fascinerad av det som hände på TV-skärmen Kände att jag var MED, sprang och sparkade  och passade och vaktade, och la ner hela min själ i detta dribblande. Och tänk hur bra det gick, VI vann ju alltihop!

Det är underligt med idrott, jag menar hur mycket KRAFT det tar! Även om man agerar soffpotatis under hela spelet. På riktigt har jag inte idrottat särskilt mycket i mitt liv, men att titta på stormatcher av skilda slag på TV roar mig mycket. Alltså: stormatcher med dramatik. Min mamma blev lika sportintresserad på gamla dar. När hon de ssta åren bodde på ett äldreboende lämnade hon ofta matsalen eller dagrummet för att gå till sitt rum och titta på idrottstävlingar. Ishockey gillade hon skarpt - men det tjusigaste tyckte hon var brottning och boxning. Mycket märkvärdigt! De andra gamligarna på hemmet förstod ingenting, de tyckte väl att 90-åriga Britta fått en skruv lös. Det hade hon verkligen INTE, hon var en skärpt dam. Men man kan ju ändra tycke och smak med åren!

 Att titta på de kära barnbarnen när dom bolljobbar med fotboll och handboll och innebandy är inte alls lika medryckande. Då måste man ju lämna fåtöljen och ge sig iväg med allmänna kommunikationer till någon avsides belägen idrottsplats eller hall, och där måste man ta av sig skorna! Och sen sitta på en hård träbänk och glo, fast det är omöjligt att skilja den ena ungen från den andra. Alla ser likadana ut i likadana kläder, och min syn är inte vad den varit. Dessutom luktar det svett! Förlåt, älskade ungar -det är inte "mitt bord#! Men när ni kommer i TV, då ska jag titta. Jag lovar!

Tänk att alla människor sportar; går och går och springer och kutar överallt. Det är naturligtvis nyttigt och bra, men har man ont i ben och knän är det inte så enkelt! Det gör ju ont bara att titta på alla som löper! Jag har i alla fall skaffat en käpp, som jag tidigare berättat om, och går numera raskare och elegantare fram genom livet.

Åter till fotbollen. Människor har i tusentals år sparkat på saker och ting. I det gamla Mexiko var det människoskallar, sedan ägarna av dessa hade dödats och offrats till gudarna. Stenar har ju alltid funnits att leka med , och så småningom hittade man på att tillverka runda  bollar. Och sparkeriet blev en konstart, en livsstil, en stor och viktig ingridiens i människans liv. Det verkar som om bollsporter är viktigare än både politik och religion, och stora tempel, alltså arenor, byggs i hela världen. Nog är det ganska konstigt?

Nu ska jag ut och spatsera, och inte sparka på nånting. Hej då!.

onsdag 8 november 2017

Nu börjar jag min blogg, efter att inte ha ägnat den en tanke på 10 år. Men jag längtar efter att få formulera mig i skrift, och berätta hur jag tänker och funderar över tillvarons trivialiteter.
Ta det här med att bli gammal till exempel. Det är en långsamt pågående procedur, och man får ont både här och där. Men gammal blir man ju inte alls, utan bara "Äldre" som inte låter så gammalt som gammal!
Och nu är jag äldre - ska snart fylla 81. Det märks inte så mycket inuti, men desto mer utanpå. Innanför skalet är jag alltid ca 29, och kan inte riktigt acceptera fodralet. Dock försöker man ju fräscha till sig varje morgon. En skön creme, lite ögonskugga, puder och läppstift, och man ser inte en dag äldre ut än 79.
Bekymmersamt är det dock att ha ont i knäna och värk i benen. Försöker att käckt ta mina dagliga promenader, och inte grina illa när det blir besvärligt. Det går ut över balansen också, så ofta märker jag att fötterna liksom är på väg nån annanstans är jag. Och gå i trappor är det inte tal om, så tur att man bor i Stockholms-området och har en massa hissar och rulltrappor lite överallt.
Har nyligen skaffat mig en käpp, en blommig en. Den förenklar livet för mig, jag går raskare och mera rakt fram. Det kallar jag framgång!
Det händer mig ibland på en fullsatt tunnelbane- eller pendeltågsvagn att jag instinktivt vill resa mig för en äldre kvinna eller man som kommer in och med ledsamma ögon ser sig omkring. - Men så kommer jag på att jag själv nog är mycket äldre och inte kan resa mig utan att ta i ordentligt med käppen. Att det skulle se helt fjolligt ut med dylik hjälpsamhet. Då ändrar jag mig och förblir sittande, fast jag skäms.
Om jag själv kommer in i en packad vagn, och inte en själ reser sig för min skull, blir jag oftast inte stött eller arg, utan tänker förnöjd: jag ser nog inte så hemskt gammal ut i alla fall!
Slutfilosiferat för dagen! Vi se snart igen!     Kersti.

tisdag 7 november 2017

Hejsan! Nu ska jag börja skriva min blogg egen efter 10 år.